Ursh, illamåendet fortsätter, men känner mig både glad och lycklig. Kommer inte ihåg att jag mådde så här illa när jag väntade mitt första barn. Fick även reda på att en av mina bästa vänner också är med barn och vi kommer födda i samma månad då :-) Kul att ha någon att umgås med på dagarna.
Sambon är fortfarande någonstans mellan att inte ha insett, till panik, men ändå överlycklig. Blir ju hans första barn så jag förstår hans oroa fullt ut. Sambon är bara 21 år gammal, men en mognare karl har jag aldrig träffat. Men, det finns ett MEN, hans pappa, min svärfar, som stressar honom till vansinne. Han oroar sig över allt, OCH LÄGGER SIG I ALLT, speciellt att jag varit så pass sjuk och han vill inte att barnet ska bli sjuk. Sårande för min del, då jag blir ledsen över hans dumma resonemang.
Risken för att barnet blir sjuk i en blodsjukdom vet vi ju inte ännu, då forskarna utreder min dotter fortfarande. Men såna risker för man ta, visa födds med funktionsnedsättningar eller sjukdomar, men de är lika älskade till världen som ett friska barn. Men min svärfar vill inte riktigt släppa taget, och låta sina barn leva sina liv, men såna är ju föräldrar, så jag har en vis förståelse för hans ständiga tjat om allt.
EVIG KÄRLEK, fast jobb med god ekonomi, trygghet, rutin, bra miljö på landet, djur, kan inte ge bättre förutsättningar för mina barn en så. Så sluta oroa dig gubbe...
Helgen har varit bra, god mat, mycket mys och gjorde några loppisfynd i form av nya CD-böcker och ett dockhus i trä åt dottern. Sedan besök hos sambons farmor som blev glad över att vi väntar barn :-)
Idag blir det första besöket hos barnmorskan och hoppas på att jag får några piller för illamåendet så jag kan börja rida igen på min unghäst, som verkligen behöver komma ut och tränas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar